Eller nej, kanske inte, men jag blev så sur. I ren protest bytte jag kanal. Hamnade istället med nästa människa jag blir så sur på.  Suck. Inget var bra=)

Var ner och lunchade på stan igår med Bodd. Åsså blev det en skörd. Vi har fått in snitsen rejält nu.
Är inte ett dugg nervös, vet inte vad det är för fel på mig.

Skulle lägga mig och sova igår. Kom att tänka på honom. Visst,  det var bra att jag fick veta allt för några år sedan, men nu då? Vad händer? Hur skulle det kunnat vara? Suck, lär aldrig få veta... tänker på dig iallafall.

Spend your money honey on me... ;)

Nopp. Icke. Vet inte riktigt hur länge vi hållt ihop du och jag, men nu är det slut. För alltid. Massor av minnen har vi dock hunnit med. Första gången jag träffade dig blev jag jätteglad. Du gav mig ett tecken på att jag började bli vuxen. Ganska snart visade du dock din rätta sida. Förstår inte varför det blev såhär. Jag kan inte ha gjort på något annat sätt.

För 6 år sen (tror jag det var) så fick vi hjälp med vår relation. Du lugnade dig och jag blev åter lycklig. Något år senare var det dags igen, du gjorde revolt men blev på nytt nedtryckt.

Och nu.. nu var det dags igen. Orkar inte med dig längre. Fick återigen blanda in andra personer för att vi inte kan lösa det själva. De sa att du låg illa till och du protesterade som du alltid gör. Människorna hänvisade oss till specialister, för du var minsann ett svårt fall.

Det är bara att inse. Jag kommer aldrig att bli smart. Du kommer aldrig att växa upp. Nu ligger du inbäddad i en tuss med penicillin, jag känner hur du vrider dig och vill komma upp, men nej! Du växer fel.

Du hade en massa "gocka" som människan sa runt dig. Du gjorde så att mitt vardagliga liv blev sämre. Men nu, nu du. Ska tala med Sverker. Det är slut för alltid om inte ödet vill något annat. På något sätt kommer jag ändå att sakna dig min lilla visdomstand...




Ja, fortsättning följer. Blir det hel borttagning eller blir det ytterligare en sväng med olidlighet?

Och apropå gocka... klucken visste minsann inte receptet, blev ju akut sugen på det :D

Jo, så är det bara. Den gång som tårarna bara rinner och man inte vet vart man ska vända sig, då kan man alltid slå en pling till de bästa, i detta fall - den bästa. Och som om det inte vore nog så fick även den bästas mamma komma in på ett hörn. Helt otroligt hur ensam man kan känna sig när inte ens föräldrar är där. Jag vet att jag alltid klarar mig ändå, men oavsett hur det är så vill man alltid att mamma ska trösta när man är ledsen och att hon ska fixa så att allt blir bra igen.

Det tog 22 minuter. Det var långa minutrar. Gick flera varv i lägenheten och grät. Måste ta tag i det där imorgon. Men... jag vet... ska inte säga det, men gör det ändå.... jobbet...Ska åka direkt efter sista har jag tänkt. Ska ringa under dagen först bara. Knapra lite till och sen försöka ta bilen till Örebro. Ingen bra idé kanske, men vad ska jag annars göra. Förstår bara inte varför det är jag som drabbas hela tiden.

Nu har det gått en timme och har redan börjat avta känns det som. Eller blir det värre? Eller funkar det inte ändå? Suck. Orkar inte med det här.

Rädda mig. Nu.