Jo, så är det bara. Den gång som tårarna bara rinner och man inte vet vart man ska vända sig, då kan man alltid slå en pling till de bästa, i detta fall - den bästa. Och som om det inte vore nog så fick även den bästas mamma komma in på ett hörn. Helt otroligt hur ensam man kan känna sig när inte ens föräldrar är där. Jag vet att jag alltid klarar mig ändå, men oavsett hur det är så vill man alltid att mamma ska trösta när man är ledsen och att hon ska fixa så att allt blir bra igen.

Det tog 22 minuter. Det var långa minutrar. Gick flera varv i lägenheten och grät. Måste ta tag i det där imorgon. Men... jag vet... ska inte säga det, men gör det ändå.... jobbet...Ska åka direkt efter sista har jag tänkt. Ska ringa under dagen först bara. Knapra lite till och sen försöka ta bilen till Örebro. Ingen bra idé kanske, men vad ska jag annars göra. Förstår bara inte varför det är jag som drabbas hela tiden.

Nu har det gått en timme och har redan börjat avta känns det som. Eller blir det värre? Eller funkar det inte ändå? Suck. Orkar inte med det här.

Rädda mig. Nu.