Just nu står det mig upp i halsen att människor använder sig av barnargument så fort något händer.

1. "Men du kan ju åka, du har inga barn!"  Ja, men det är lika långt åt båda håll och min bil drar också bensin trots att jag är ensam. Och jag har också en kalender som inte innebär att jag bara kan släppa allt jag har i händerna och kasta mig iväg.

2. "Häng med ut nu då, jag är barnfri!" Ja, men jag vill inte hänga med ut. Men se det kan inte användas som förklaring, för hallååå - jag har inga barn så jag kan ju vara hemma alla andra dagar och ta det lugnt.

3. "Man har inget liv om man inte har barn!". Johodå, jag andas varje dag. Det här resonemanget gör mig dessutom så jävla arg för det innebär att då kan man ju lika gärna skjuta ihjäl alla människor i världen som inte har kids.

4. "Jag kan inte jobba för mitt barn är sjuk/har träning/ska resa bort/...." Och det innebär att jag ska a)täcka upp eftersom jag inte har någon anledning att säga mej, b)tycka synd om föräldern och c)gå för mindre lön. Jag tycker att man kan införa nån sorts bonus till människor som inte har många frånvarodagar. När jag istället vill vara ledig för något kan jag inte räkna med det, så därför skulle jag vilja få några mammadagar jag också varje år som jag kan utnyttja på bästa sätt.

5. "Jag kan aldrig göra något för jag har faktiskt barn att ta hand om!"  Kan väl inte vara så svårt att åka hem till någon och fika eller dra en vända i någon park. Eller - i de fall - det finns två föräldrar med i bilden att dela upp tiden? När jag var liten hängde jag med mamma utomhus, pappa i skogen eller i vattenskidbåten och släkten på olika ställen. Gick fan ingen nöd på mig.

6. Dagisbiten... Här blir jag galen på alla timmar som det ska lämnas - jag har aldrig varit på dagis och jag känner mig inte något onormal för det heller. Jag klarar av att umgås både i grupp och att sysselsätta mig ensam.

7. Alla dessa presenter!  - Det ska vara födelsedagar, julklappar och doppresenter. Jättekul, verkligen... men vad får jag ut av det? Ser jag ut att kunna skita pengar? Jag fyller också år. Jag har också jul. Jag har inget behov av att vi vuxna ska uppvakta varandra, men någonstans funderar jag på hur mycket och till vilka som det ska lämnas barnpresenter. Och tydligen är det inte bra nog för ett tack verkar sitta väldigt långt inne.

8. "Men jag har inte råd, jag har faktiskt barn! Jag kan knappt köpa mat!" Och det innebär att jag ska vara någon barmhärtig samarit? Jag är ensam med mina utgifter, jag sitter med huslån och andra stora utgifter på en inte full tjänst. I den budgeten finns inget utrymme för ekonomiskt stöd som tillexempel biobesök eller restaurangmat.

9. "Kolla min nya ...." (Sagt av samma person i punkt 8, 1 vecka efter det ekonomiska buhuandet). Ja men vad braaa att du köpt xbox eller iphone eller en solsemester till Thailand. Hoppas nudlarna från Tokyo smakar!

Missförstå mig rätt - jag är verkligen glad för alla mina bekantas barn men tryck inte ner mig i skorna och få mig att känna mig ovälkommen, onormal eller som ett femte hjul bara för att jag är ensam. 2012 är här. Förbered er för några väl valda ord om detta kommer emot mig igen.

2012 - året då jag redan har bokat en solsemester och några konsertupplevelser. Bara för att jag kan. Bara för att jag inte behöver kolla om jag har barnvakt. Bara för att jag vet att det finns "vänner" som har synpunkter på det. Och vet ni? Året har knappt börjat så det hinner bli fler överraskningar...

// Bitterfitta javisst!