Jag fullkomligen hatar när jag inte får prata till punkt. Avbryt mig inte och verka som om det jag säger är meningslöst. Lyssna och lek delaktig iaf. Fan. Jag blir bara så ledsen och besviken och sen ska jag lyssna på ert prat som av någon anledning är så mycket viktigare än det jag säger. Att jag aldrig lär mig. Ska knipa igen och bara lyssna. Inte säga något om mina funderingar. Ensam är stark, ensam kan.

Tvinga mig inte att bli en gråare, tystare mus när jag egentligen vill ryta som en tiger.