Slog mig en tanke när jag satt där på balkongen och åt frulle (pling, 1 vuxenpoäng) : Jag drack kaffe (pling 1p till) som jag satt i ordning för mig ensam (pling 1p till).

Iaf. När jag satt där i min ensamhet (pling 1 pensionärspoäng) så kollade jag ut över tomten. Tänkte att jag borde klippa gräsmattan (pling pling pling). Sen bara tittade jag ut över Dalälven. Och så kom den där känslan "Fy i helvete vad fint jag bor, härifrån flyttar jag aldrig."

Det bara känns så. När det är de här soliga dagarna och det enda man hör är fåglar (då och då dränkta i bilmuller), då känner man att man har det fruktansvärt bra. Inget ont om stan, och jag vet att alla är olika, men iaf... i stan existerar inte det här lugnet. I stan kan man inte sitta på sin balkong i sol och lyssna på fåglar samtidgt som man ser älven strömma. Och kanske den största skillnaden: I stan tänker man inte på om gräsmattan måste klippas, den eventuella lilla plätt man har går snabbt att fixa till... Att klippa gräs här hemma tar inte en timme, det tar kanske två (iofs om man klipper hagen oxå). Det är en lång tid på gräsklipparen. Och när man sen stänger av maskinen så slår det en ganska snabbt att tystnaden finns kvar. Och fåglarna. Och får man dessutom en kopp kaffe på balkongen efter utfört arbete, tja... då är man lycklig.

För det var just den känslan jag hade. Lycka. Och det mina vänner... det är få förunnat.