Minsta lilla ord som beror mig på något sätt - negativt eller positivt får mig att gråta. Jag hatar den här balansgången, klarar inte av den.

Det kan aldrig vara meningen att en människa ska må så dåligt på grund av yttre omständigheter. Kanske är det mitt fel att jag (liksom många andra) inte klarar av just de. Kanske är det mig det är fel på. Kanske är allt mitt fel och jag bara har mig själv att skylla.

Helvetes jävla piss, hatar de här tårarna, de här måstena. Hatar hatar hatar.

Hem och dra en filt över sig, vägra kliva upp förrän världen och vardagen är mycket bättre.