Att jag aldrig lär mig. Hunden och jag tog jeepen och åkte upp på skogen. Det gick skitbra fram till dess att jag svängde av asfalten. Sen var det en symfoni i bilen som inte ens Loa Falkman skulle slå. Ut. Gick 20 min för att kolla matläget.

Till bilen. Och här börjar bekymret. Ingen bur och halkiga skinnsäten. Drevus står i mitten och ska fram. Till slut lockar jag fram henne på passagerarsätet och där trycker hon nosen mot rutan. Piper som den. Vid Lilla huset på prärien (haha, den ni) så är det som bekant virkesfällning. Där fick Dreva syn på en intressant lastbil, och i samma sekund som hon kliver upp i mitt knä får jag möte. På skogsväg. Utan sikt. Om jag får dagens ris imorgon är det befogat. Men jag gillar min hund ändå. På asfalten satt hon så fint igen och krävde att bli kliad hela vägen hem.

Om det blir fler gånger åker buren in. Herre min skapare.