Vill redan från start halvvarna för att denna blogg kommer att vara bitvis aggressiv...eller så blir den mesigare än vanligt...

Tisdag. Näst sista dagen. Eller rättare sagt - näst sista dagen med elever. Började väl rätt okej, hade ett av de där leende samtalen på morgonen. Har nu hört att jag blivit lenare i rösten, och vem vet - det kanske är så. Lär dock poängtera att det spelar stor roll vem jag har på andra sidan. Iallafall, städa var dagens uppgift, hur kul på en skala ungefär är det? Redan från start var jag relativt irriterad på en dels existens. Ska ändå inte klaga, en del av mitt arbete är ändå chansen att få träffa nytt folk och det folk jag hade då fick mig att må bra. Inget gnäll, inget tjafs, en hjärtlig ton. In i rummet kommer sedan sådana som får tillhöra kategori ett i min rubrik, irritation och surhet spred sig. Sen drog jag och AnnaPanna till stan och grejade lite, kändes helt okej. Kom tillbax och Bodd meddelade att hon minsann visste en hemlis och hur jag än försökte så avslöjade hon inget förutom att säga "men du fattar väl att det kan innehålla nåt om dej". Således log jag igen och lade några elever i kategori 2 i min rubrik. Kanske inte ska ta ut nåt i förskott =)

Drog iväg på dagisjakt och sen en halva på Montana. Telefonen ringde, var han mittemot, trodde iofs först att det var någon annan och lät väl om möjligt ännu gladare...Tillbaka till jobbet, fick tillfälle att trycka dit en av de irriterande och mådde riktigt gott när jag drog ner och handlade igen. Kom tillbax:

Ibland önskar jag att jag var tillbax på Hydro i Uppsala. Vara där och vara rå och hård mot Per, Uffe och de andra.

Fick idag på eftermiddagen en sån flashback. Kände precis som jag känt för nån vecka sen. Säga upp mig, Sticka. Skita i allt och alla. Få säga till folk att jag tycker. Men jag vet att jag aldrig kommer att göra det. Velar ju fram och tillbaka.

Och efter vissa händelser vågar jag inte strida för den saken. Och hur blir det nästa år? Är det den saken de syftar på? Schysst och kalla det för saken, men haha... Och det är väl så, jag vill inte låta nån annan ta det. Vill inte se att nån lyckas, ej heller misslyckas. Vill ha monopol. Vill ha det som det är nu. Ändå vet jag att det är på väg åt det håll det en gång varit och det vill jag absolut inte. Kommer aldrig att glömma.

För varje dag som går så känner jag mer och mer som en av dem. Jag blir den trotsiga tonåring jag en gång var. Den som kaxade emot, svarade emot för sakens skull. Kommer på mig ibland med benen i olika världar. Vill bara skrika åt mig själv att växa upp, men jag vill inte. Jag vill inte vara tråkig vuxen. Vill vara mig. Den jag en gång var. Inte den jag nu är, den som försöker greja till det för alla. Skit i dom Liza, dom är inte värda dej...

Petitesser i vardagen,. Små saker som får mig att lägga ner stor energi. Blåsa upp det. Vill blåsa det så stort att det blir som en ballong. Släppa upp ballongen i det blå. Låta det bli fler ballonger. Kanske skulle då folk kunna se. Se hur mycket som ändå rör sig i min lilla hjärna. Kanske låta bli att ge mig mer saker att blåsa upp. Bara låta mig vara. Och för guds skull, knussla inte med mig. Jag är inte det lilla barn som ni verkar tala till. Jag är inte ert husdjur som man först kan vara elak mot och sen ändå få gränslös kärlek tillbax från. Jag är jag. Just face it. Frågan är vad ni är för mig. Eftersom jag inte har nåt svar på det så måste ni vara antingen irriterande människor eller oemotståndliga hjärtegull. Skillnaden mellan er båda är att ni som irriterar mig kommer att blåsas upp i en ballong, POFF. Ni andra hamnar någon annan stans. Nånstans där inga ballonger kommer. Ni kommer att vara med mig, kommer vara det som ger mig kraften att blåsa upp ballongerna,

Vill se Gladiator igen (Bättre än min gråtfilm Titanic och den sk informationsfilmen jag fick överskickad ... pinsamhetsfaktor hög...). Allt för att få höra orden som jag just nu lever efter:
"What we do in life, echoes in eternity"

Over and out. Imorrn e det förhoppningsvis inga Schnappitårar=) Brukar vara stående inslag annars...