Så var det skolavslutning. Vaknade i morse och skulle ta ur alla dessa rosetter som Bodd fixat igår kväll, fick panik. Var bara ett enda stort burr. Åkte till min nya frissa vid nio med en sjalett på skallen och balamspray i högsta hugg. Efter inte alldeles för lång tid så var jag riktigt nöjd med resultatet. Till skolan, va lite irri iaf, kan inte rå för det. Massor av kommentarer "åååå lockar, åååå krulligt, ååå... blablabla". Va där. Åkte till Mackedonk å skulle handla sallad, garvade så jag grinade i fram. Bodd fick beställa och hon skrek ju så att halva Kga hörde. Sen skulle vi rulla fram till luckan å då parkerade jag så långt ifrån att jag inte nådde killen som skulle ha betalt. Garvade ännu mer. Tillbax till skolan.

Knackknack... såg nog vad det var, sa inget. Sen kom då bröderna, med rosor och paket. Fick inte öppna förrän senare, gjorde det innan jag skule åka hem. Helt speechless. Fasen vad fint. Saknar ord. Så jävla go´. Bodd tyckte sen att jag skulle utnyttja situationen och det gjorde jag. Jäklarns , men och, jag bryr mig inte. Ska ha det imorrn, glänsa mer än jag vanligtvis gör.

Ny utropning. Stod då en liten skara. Min skara. Kände att Schnappi var på väg men höll det tillbax. Ville inte att det skulle ta slut på nåt vis. Ville att det där ögonblicket skulle frysas. Fick bilder i huvudet. Bilder från året. Tänkte att det var konstigt att jag bara såg positivt när jag så många gånger varit ledsen. Ledsen för just denna skara. Gick tillbaka in, kände blickar, sket i det och bara strålade själv. Älskar att strö salt i andras sår. Jag har aldrig påstått något, bara varit mig, och kanske är det just det som gör att det blir som det blir. Det blir bra. =)

Ut, fikade, surrade, hade mina vanliga hemlisar. Kändes bra. Ut med intyg. En kram här och en kram där. Stod och väntade. Bodd sa senare att det va lustigt, att det blev som vi trodde (elelr vi trodde det inte men va rädd för det) att den va som bortglömd. Det var jag som existerade. Jag lär erkänna - det kändes hur skönt som helst. Upp till idrottshallen. Det under-bara inträffade. En mooning. Mitt framför Leena. Jubel av elever. Sura miner av rektorer. Jag och Bodd satt och höll tillbax vårt fnitter. Dn bejublade HR-ettan blev sedan utskickad av tre rektorer och någon lärare. Nytt jubel. Efter detta var det viss oro och man undrade vad mer som skulle ske.

Ut därifrån. Vinkade lite. En snodd kram av min nye broder =) Hehe, den här gången tog jag honom allt. In, strödde mer salt i såren. Hem. Och här är jag nu. Med ett leende på läpparna och triumfen i blodet. Vill bara att jag ska komma ihåg den här känslan. Komma ihåg den nästa gång det känns jobbigt. Se deras ansikten. Känna åter att jag faktiskt betyder något. Trots att jag varit den jag varit.

Förövrigt, måste nämna dagens blunder: Snuttigullgull som trodde han var vietnames, Hahaha. Fasen vad jag leder poängligan nu:D

Poff, I´m gone...