Har slagit mig de senaste dagarna. Att det här med vänner är ruggigt komplicerat. Jag ids inte ens fortsätta mina tankar här öppet på bloggen, med risk för att bli ovän-liga tankar. Men okej, jag kan inte låta bli.

Det finns en person som vägrat ge upp, och det är jag tacksam för. En person som visat omtanke och uppriktig oro. Okej. Jag kanske ska säga två (den andra gjorde ju även nåt i praktiken). Skit samma. Men 2 personer... av hur många? Återigen hamnar jag i ett läge som jag varit i tidigare. Det läget är helt enkelt: bete mig på samma sätt tillbaka. Fast i slutändan vet jag att jag inte gör det. Att jag kommer att finnas där iallafall, lyssna, trösta och förstå. Det jävliga är just att när jag behöver någon, bli hörd, bli tröstad och bli förstådd så finns inte alla där. Det är det som gör mig så pissed. På riktigt.

Och nu kommer jag få förklaringar till detta, men snälla - bespara mig. Det är inget synd om mig egentligen. Fattar väl jag också. För mina problem är aldrig lika hemska som andras. Jag klarar mig alltid och är ju så redig att jag fixar allt själv. För det vet ju alla att jag inte vill ta plats eller sno dyrbar tid för andra. Så det är bara att gaska upp mig och fortsätta som om inget hänt. Och inget hände ju... egentligen....

Dagens martyr...

Så en hälsning till två av dem som jag vet finns där.
1. Tack för anekdoten om penisutseende. Det gjorde min kväll mer leende än annars. Och tack för att du verkligen brytt dig. Love U!

2. Tack för visselpipan och det praktiska försöket. Och för kvällen som var så trevlig så att vi bestämde oss för att göra om det. Hoppas du haft det bra i söder...