Just nu tror jag inte att jag ens orkar dra allt. Sitter med en starköl och försöker lugna ner mig. Kan sammanfatta det såhär iaf: kamera död, telefon död, båda skogskängorna borta. Hela jag ömmar och så här mycket tårar har jag inte fällt på evigheter. Paniken har lagt sig, men det återkommer lite då och då. Har slagit upp ena ärret på knät och har ont i hela kroppen. Rispor, blodig och skitig. 

Jag återkommer när jag är mer människa igen. 
Noratösen (om du läser det här): kan inte kontakta dig eftersom mobilen är död. Jag försöker under kvällen. Men iaf, som läget just nu är vet jag inte om jag kommer i helgen. Får jag bara lugna ner mig så kanske. Men jag återkommer... 

En sak är iaf säker (och nu faller tårarna igen) och det är att Kaiza är en alldeles underbar voffe som slickar bort tårarna från lillmattes kinder. Lilla vännen min, och det gick ju bra att åka bil. Och Drevus som var så glad som bara Dreva kan när vi kom hem. 

Och tack mamma. Och pappa. Och Klara. Jag vet Klucken, nån gång kommer jag att kunna skratta åt allt, men just nu är det lite svårt. 

Älskar er, fastän jag aldrig säger det...