... jag skickar min älskade sport-BH åt fanders nu. Men när det låter i den när man drar lite (ni vet sånt torrt ljud som knastrar när tygfibrerna går sönder), då är det nog dags att tacka för de glada stunder vi haft.

Jag vet. Mamma kommer inte att sörja den och kanske, kanske, kanske tänker hon nu "Äntligen" och "Vad var det jag sa". Det är inte bara en gång som jag har hört att jag ska kasta den.

Troget har jag varit min sport-BH nära. Vi har varit utomlands tillsammans, skumpat på en spinningcykel tillsammans och vi har även spelat en hel del innebandy tillsammans. Mot slutet har det varit ett sämre förhållande, kanske har åldern tagit ut sin rätt - för jag finner inte din skönhet och funktionalitet (ööö) lika uppenbar längre. Jag har till och med tappat bort dig i tre månader och det var med ett glädjeskutt i mitt hjärta som jag fann dig. Kanske borde vi redan där ha gått skilda vägar. Men man slänger inte bort många år bara sådär. För många år, det är just vad det är. FÖR många år. Jag minns inte ens när vi träffades för första gången, men jag skojar inte om jag påstår att vi haft ett förhållande i sju år. Minst.

Så. Vila i frid i sport-Bhs-himlen. Jag kommer att tänka på våra goda tider när jag förbannat letar efter en BH med samma egenskaper som dig... Tack för de här åren!