Egentligen är det konstigt att jag vill vara ensam när jag klagar på att det inte finns något att göra, men idag har det verkligen känts som om jag inte ville prata med någon eller träffa på någon. Vad det beror kan bara gudarna veta, men det finns väl en del tankar som jag haft under dagens lopp. Dels är det för att jag som vanligt fick en chock när jag såg hur lite det fanns kvar på kontot. Kom sen på att det faktiskt berodde på att jag fick den där anmälningsavgiften på 2300 så sent och att jag faktiskt lagt undan 2000, jag menar, bara det är ju ändå 4300... så jag ska inte klaga, jag vet, men ändå...

Sen var det samtalet igår. Har en klump i magen. Vill inte vara med om det här. Har aldrig gjort det förr, vill aldrig göra det. Ångrar mig att jag gav mig till känna, att jag avslöjade att jag hört allt. Vill inte. Vågar inte kanske är rätta orden. Vad händer sen? Är det jag som hamnar emellan som vanligt? Mamma frågade hur jag skulle göra om det blir en nästa gång, pappa sa "Du kommer säga att du inte hört något". Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kunde bara nicka. Jag tror nämligen det kommer vara så, jag vill inte vara med om det här igen. Ska säga som det är; jag är rädd. Nu har jag sagt det.

För övrigt kan jag också säga att skinnbrallan ringt idag. "Jag söker Liza som är singel." Jag skakade när jag lagt på luren. Saknade Bodd så himlans mycket just då, vill att hon ska komma hem nu, Vem annars ska jag kunna ringa när sånt här inträffar. Messade Elin, hon vet iaf vad som skett innan. Trodde ju att han gett upp. Tydligen inte. Tänkte på mig sa han. Jojo...

Fick en annan fundering idag - var på Hemköpsparkeringen. Jag har aldrig sett killen, men OckePocke står fast vid att killen stött på mig men att jag varit för full, men asså, jag har aldrig sett honom. Måste kolla genom katalogerna från skoltiden. Inte helt illa iaf.

Åsså nästa fundering som jag nästan skäms över. När jag såg honom idag. Han är sig lik. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att hon inte var speciell alls. Slog mig att jag aldrig velat ha honom heller, men ändå... är det så att människor nöjer sig med såna människor de egentligen inte är intresserade av? Att man klassar ner sig själv mer än vad som egentligen behövs? Ska man kanske vara nöjd med det man får, istället för att längta efter något som kanske är ouppnåeligt?

Samtidigt tycker jag det är konstigt att vissa människotyper alltid finner varandra. Men vilken typ är då jag? Är jag i ett fack fast jag tror mig tillhöra ett annat? Vad hade hänt om jag nöjt mig med det jag haft, nöjt mig med det jag kunnat få?  Hade jag suttit med Volvo, villa, vovve och vagn nu? Hur hade livet sett ut? Och kanske huvudfrågan - hade jag varit lycklig? Tveksam om jag ska vara ärlig. Men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk på familjelyckan. Tänk om...

Pappa är dagens gobit... Han fullkomligen strålade av lycka och stolthet när jag kom ned till älven och tittade på när han kastade flugspö. Stunder av gemenskap, en stund som bara han och jag kan förstå.