Jag ska inte klaga egentligen, gör det ändå. Min klump kommer växa sig så stor så stor så den kommer att spricka. Har inte grinat så mycket som jag gjorde idag på länge. Slutade att grina efter Örebro. Det säger allt. Jag vet, det är inte jordens undergång, men för mig känns det som det. Glad ändå för vissa vänner jag har. Sen en annan del e jag inte lika glad på. Lovar, det e upp till er nu. Satt mig i bilen och åkte hem till päronen. Irriterad för att det var en äkta citronvagina, besviken för att jag åter blir lämnad och att jag istället de här dagarna kunnat gjort så mycket annat, ledsen för att min klump inte försvinner och ensam för att det var just precis det jag kände mig. Helt jävla utlämnad. Jag veeeeet, sluta tjata - det e inte världens undergång, jag veeet att det e en skitsak. Men det e inte det för mig. Jag e inte så oberörd. Jag e en liten feglort. Ni behöver inte påpeka det.

Ska in till stan på trav imorgon tydligen, yippie-kai-ey...Järvsöfaks. Jag applåderar redan (ironi ironi). Men innan ska jag till kusse. Favvokussen som skickar vykort till sin egna adress, Det kallar jag stil. Äkta kussestil. Och våga inte prata illa om det - jag e exakt likadan.

Lustigt också att me and my soulmate va lika irri efter Maiden. På exakt samma sak. WHYYYY???!!! Fear of the dark hade skapat en allsång så hög att jag aldrig mer behövt känna mig ensam.